Ovanstående låt kan vara förra årets mest tjejlyssnade av undertecknad.
Den påminner mig om Skärholmen. Om Bredäng. Jag tänker på basket (JKS och Solna), på mitt fina 90-tal, på r&b och hip hop, på för stora kläder, på snygga sneakers som tvättades med tandborste, på vänskap och kärlek, på sena nätter på Ängen och Mälarhöjdsbadet och på alla de som inte längre finns ibland oss.
Jag är inte ett dugg religiös men får ändå goose bumps av Aleks’ rader (3,23):
“Gud räknar mina andetag bara du vet hur mycket tid vi har kvar
På denna plats plats därför jag ax ax
Dags att ta sats mot målet jag satsar
Finns ingen rast på linjen, därför folk puff puff hela tiden
De e wake’n’bake hela dan till gonattisch
Inge para inge jobb men ändå brorsan haffish till munchie”
Rappakalja? Obegripligt? Näe, ren och skär (ort)poesi – “som känns i varje hjärtklapp (klapp, klapp)”.
Som min så insiktsfulla bästa vän påpekade – “Den där låten måste man ha vuxit upp i orten för att förstå.” Det kan nog vara så att hon har rätt (det brukar hon ha).
Tack hela Highwon för en av förra årets bästa låtar.
