I torsdags var jag och såg Pär Johansson. Han är grundare av och chef för Glada Hudik-teatern. Och oj, vad glad jag är att jag masade mig iväg till Kista för att under ungefär en timmes tid få både skratta, gråta, reagera och tänka efter.

Pär berättade om de senaste 15 årens arbete med Glada Hudik-teatern och via tänkvärda anekdoter, insiktsfulla citat och två fantastiska videoklipp fick han hela publiken att förstå att ”inget är omöjligt – om man bara vågar tro på människor och ge dem en chans att utvecklas”. Det var en fin insikt som jag tar med mig resten av min lärarkarriär.

Det här videoklippet fick vi se efter att Pär berättat historien om kvinnorna som sjunger. Då snörvlades det en del i salongen.

Alla som behöver en vitamininjektion har möjlighet att gå och se Pär föreläsa – gör det!

Med sina fyndiga ordvändningar, smarta idéer och enorma karisma gjorde hon mig oerhört glad över att det tar mig ganska exakt 18 minuter att åka till T-centralen eftersom att jag då i lugn och ro kunde insupa hennes fantastiska TED-talk under tiden. En riktigt bra start på dagen, helt enkelt.

Sarah pratar i termer om saker hon ”knows to be true”. Själv vet jag att:

1. Som lärare finns det mycket att lära av Sarah beträffande hur man fångar sina åhörares intresse.

2. Som lärare finns det mycket att lära avSarah beträffande hur man – kanske det viktigaste av allt – behåller sina åhörares intresse.

3. Mina elever kommer definitivt få se denna retorikuppvisning som inspiration inför sina avslutande tal i kursen engelska B.

Sitter ni på fler TED-favoriter så tipsa gärna mig!

Den här gången var det Magnaten Stigge – en enligt egen utsago ”spänstig” 79-årig bloggare som bloggar om trevliga saker och då och då publicerar en dagens outfit. Jag bara älskar det – precis så önskar jag att jag också är när jag är 79!

Borde inte alla blogga? Kanske framför allt de som är lite äldre? Jag skulle älska om min pappa bloggade (men jag får ”nöja” mig med att träffa honom IRL då jag och bror sticker till Madrid om några timmar). Mamma (som ännu inte räknas som ”lite äldre” på riktigt) gör det redan – Gott Nog heter bloggen. Bror gör det också – Första Femman är det briljanta namnet på en baskettokig trebarnsfars vardagsbetraktelser.

Ni vet de där böckerna som finns där tanken är att mor- och farföräldrar ska skriva ner tankar och minnen om sina liv till sina barnbarn? Vad härligt det vore om de bloggade istället – vilket arv att få ta del av sina (mor- och far)föräldrars vardagstankar och minnen från svunna tider.

Det är de texterna som är de verkligt viktiga.

Jag älskar att skratta. Ibland gör jag det så att jag får ont i magen och tårarna sprutar.

Senast var det åt Anders Jansson som Mike Higgins i Tillämpad svenska för nybörjare i Hipp Hipp. Det är svårslaget roligt.

Tajmingen, uttalet, frisyren, idén men framför allt – minspelet. Det är bara att kapitulera – jag skrattar lika mycket varje gång jag ser det. Idag började jag till och med skratta bara genom att tänka på det.

Det är det här klippet jag tänker på.

Tror jag måste rama in den här bilden och sätta upp på en väl vald plats hemma – det kommer göra mig glad.

Onsdag 2 mars – söndag 6 mars. Då åker jag och bror till Madrid och hälsar på pappa en sväng.

Det var 13 år sen vi var där tillsammans. Det var nog över huvud taget rätt länge sen vi hängde bara vi två, ens i bara några timmar. Och nu ska jag alltså få tillbringa i runda slängar fyra dygn i hans eminenta sällskap – känns extremt lyxigt!

Ska bli supermysigt att bara få prata ikapp oss och skratta åt sånt bara vi skrattar åt. Att få prata basket, barn, träning och jobb. Att få ordentliga uppdateringar om känslor, tankar och framtidsplaner. Att få bli inspirerad, helt enkelt. Han är bra på sånt, min bror.

Vädergudarna verkar för övrigt vara med oss, vilket vi i så fall bugar och bockar för.

Ibland undrar vänner, familj, sambo och kollegor om jag på allvar sitter och surfar IKT på söndagkvällar. Jag får väl krypa till korset och erkänna att ja, så är fallet. Att försöka integrera informations- och kommunikationsteknik i undervisningen är ett av mina stora intressen. Ni förstår ju nördnivån.

Ikväll kom jag över den här fantastiska låten av Kevin Honeycutt om varför det är så viktigt att vi lärare hela tiden försöker förbättra och anpassa våra strategier för att få våra elever att känna verklighetsanknytning i skolan. Huvudet på spiken.

Här finns texten också. Briljant. Love it.

Ovanstående låt kan vara förra årets mest tjejlyssnade av undertecknad.

Den påminner mig om Skärholmen. Om Bredäng. Jag tänker på basket (JKS och Solna), på mitt fina 90-tal, på r&b och hip hop, på för stora kläder, på snygga sneakers som tvättades med tandborste, på vänskap och kärlek, på sena nätter på Ängen och Mälarhöjdsbadet och på alla de som inte längre finns ibland oss.

Jag är inte ett dugg religiös men får ändå goose bumps av Aleks’ rader (3,23):

”Gud räknar mina andetag bara du vet hur mycket tid vi har kvar

På denna plats plats därför jag ax ax

Dags att ta sats mot målet jag satsar

Finns ingen rast på linjen, därför folk puff puff hela tiden

De e wake’n’bake hela dan till gonattisch

Inge para inge jobb men ändå brorsan haffish till munchie”

Rappakalja? Obegripligt? Näe, ren och skär (ort)poesi – ”som  känns i varje hjärtklapp (klapp, klapp)”.

Som min så insiktsfulla bästa vän påpekade – ”Den där låten måste man ha vuxit upp i orten för att förstå.”  Det kan nog vara så att hon har rätt (det brukar hon ha).

Tack hela Highwon för en av förra årets bästa låtar.

Jag tillhör de som faktiskt fortfarande lyssnar rätt ofta på radio. Köksradio, det är bra grejer det. Den åker på om morgnarna (helmärklig stavning när man stirrat en stund jag vet, var faktiskt tvungen att kolla upp den) och den åker på när jag kommer hem från jobbet och ska laga mat. Så skedde även idag.

Ni vet det här brevet som drottning Silvia skrivit till TV4:s vd Jan Scherman där hon ifrågasätter Kalla Faktas granskning av hennes pappa Walther Sommerlath? Silvia vill alltså inte förknippas med nazism. Helt förståeligt. Det vill ingen normalt funtad människa.

Nyss nämnda brev avhandlades hur som helst i P3:s Tankesmedjan idag där de slog huvudet på spiken med ett förträffligt tips till vår kära drottning.

”Jag är inte [...] drottningens mediacoach men jag vill ändå ge Silvia ett litet tips. Om man verkligen, verkligen inte vill bli förknippad med nazism kan det vara en bra idé att inte inleda sitt brev med ‘Jag hoppas att ljusets helgons ljus må vara starkare än alla mörka, onda krafter’. [...] Det är bara ett tips!”

Det var ett bra tips, tyckte jag där jag stod och lagade dinkelpasta och fnissade för mig själv. Humor som gränsar till det man egentligen inte får skämta om är ofta väldigt rolig.

Förra veckan besökte jag (och ca 30 000 andra) BETT-mässan (British Educational Training and Technology) i London och fick möjlighet att via Apple närvara på givande och intressanta föreläsningar och seminarier samt ett väldigt inspirerande studiebesök på Bowes Primary School. Tanken med resan var att vidga vyerna kring IKT i undervisningen, ett av mina största intressen (ja, vi har ju redan konstaterat att jag är en nörd) så ni kan ju förstå hur ögonen lyste i dagarna tre.

Nu ligger alla mina elever risigt till (några av er läser ju den här bloggen, ni kan förbereda er på en termin full av IKT-relaterade uppgifter av varierande kvalitet, så går det när man är guinea pig).

Väl hemkommen nu fortsätter jag och Daniel operation ”Patricias hemsida” med allt vad det innebär i form av letande, planerande, strukturerande, länkinsamlande, författande och plåtande. Riktigt roligt att göra detta tillsammans. Vad sidan ska handla om? Den kommer att fungera som en studiehjälp i form av en länksamling för mina engelska- och spanskaelever och vara ett utrymme för att kunna boka mig för IKT-föreläsningar. Att bara jobba heltid är för fegisar, haha.

Det som fastnade på min näthinna från min vecka i London lyckades jag tack och lov dokumentera (med en ganska risig kamera dock, men håll till godo). På Bowes Primary School har eleverna tillgång till både MacBooks, iPods och iPads och dessa används som en naturlig del i undervisningen av 9-åringar – det värmer ett teknologiskt men framför allt pedagogiskt hjärta.

Ps. Tack för påpekandena om att jag är dålig på att uppdatera, då tar jag mig i kragen!

Imorse vaknade vi alla upp till ett annorlunda Sverige. Ett Sverige som inte längre anses vara en fristad dit ingen terror når. Julhandel och konsert lockade helt plötsligt inte längre och vi stannade hemma idag.

Nyhetsrapporteringen har gått varm här hemma hela dagen. Dock ett antal timmar för sent – de flesta uppgifter fanns på Flashback redan igårkväll, vilket även den twittrande Carl Bildt tog fasta på. Reinfeldt behagade ta till orda ungefär 18 timmar efter dådet (morgontrött, månne?). De äldre som intervjuas på nyheterna säger att de aldrig kunnat föreställa sig att något liknande skulle kunna hända i Stockholm. Dessvärre kan jag inte hålla med dem. Jag är bestört och orolig men inte förvånad. Det känns som att det var en tidsfråga.

Men istället för att grotta ned mig i oroliga tankar kring morgondagens tunnelbaneresa i rusningstrafik vill jag ägna kvällen åt lite gladare aktiviteter. Jag har just tittat igenom lite bilder som alltid får mig att le för att de påminner mig om att livet är rätt fint ändå.

Som den här – på en strand utmed Highway 1 i Kalifornien. Den här bilden illustrerar ordet ro för mig. Jag minns att just vid den här tidpunkten kändes resten av världen rätt avlägsen.

Eller den här – nygrillad majs i Big Sur, Kalifornien. (Ni som känner mig vet att jag har en viss fäbless för majs i alla dess former.)

En bild som alltid får mig att le – denna korvhatt som provades ut på Peggy Sue’s mitt i Mojaveöknen mellan Los Angeles och Las Vegas återfinns numera i svåger Joéls ägo.

I skymningen på en parkering längs Highway 1, vi går ut för att ”fånga ljuset” med D:s gamla Canon 5D Mark II. Resultatet blev kort och gott en illustration av känslan lycka.

Och så den sista för den här gången – en nästintill perfekt hjulning på 48:e våningen på Caesars Palace i Las Vegas. (I 39 graders feber, måste den något ringrostiga gymnasten få tillägga.)

Hoppas ni också har metoder för att pigga upp er när det både bokstavligen och bildligt talat är mörkt och kallt. Ta hand om er själva och varandra och kom ihåg livets små glädjeämnen.