Inspiration, del XII – De nära

26 maj, 2010

Kände en sådan omedelbar värme när jag såg den här bilden i en kompis Facebook-album häromdagen (tack för inspirationen Alex!). Bilden påminde mig om hur viktiga mina vänner är för mig och hur glad jag är att jag har dem så pass nära ändå. Vänskap vid 30 är ju som vi alla vet lite annorlunda än vänskap vid 20. Och vänskap vid 40, 50, 60, 70, 80 och förhoppningsvis 90 kommer säkerligen också att vara annorlunda och ha sin charm.

I tider som dessa har flera av de allra närmsta redan ynglat av sig både en och två (och ibland tre!) fantastiska små mini-me:s eller så växer magarna så det knakar. Det är fint att se alla nya små liv växa upp så nära inpå och jag känner mig priviligierad som kommer att få följa dem.

En annan har tagit det stora och modiga beslutet att i en stad 65 mil ifrån vänner och sambo skola om sig totalt (från ljudtekniker via barnskötare till polis – känn på den!) – beundransvärt och inspirerande. En del man gärna hade haft lite närmre återfinns i andra städer (och ibland även andra länder), vilket om man ser det positivt är bra för då har man anledning att åka och tillbringa kvalitetstid med dem.

Det finns två citat som jag tycker sätter fingret på vad vänskap innebär. Det första har William Shakespeare en gång uttryckt: ”En vän är den som känner dig som du är, förstår var du har varit, accepterar vad du har blivit, och ändå, varsamt låter dig växa.” Det andra kommer från den amerikanske författaren Elbert Hubbard”En vän är den som vet allt om dig men ändå tycker om dig.”

Min familj och mina vänner är mina största inspirationskällor. På fredag ska jag på en riktigt efterlängtad tjejbio med två av de allra närmsta. Sådana stunder värdesätts väldigt högt.

Annonser

Inspiration, del X – Den insiktsfulle

18 maj, 2010

Detta (något suddiga) foto tog jag i augusti 2009 inne på damrummet på Daniels absoluta favoritrestaurang – Sushi Go 55 i Little Tokyo i Los Angeles.

Det var slutklämmen på ett sådant där – ni vet – långt mantra om hur man bör leva sitt liv som de ramat in och placerat precis mittemot ”tronen”. Jag brukar vanligtvis inte vara särskilt svag för ”rådgivande ord” men de här två meningarna myntade av den amerikanske författaren H. Jackson Browne, Jr träffade verkligen mitt i prick.

”Don’t say you don’t have enough time. You have exactly the same number of hours per day that were given to Helen Keller, Louis Pasteur, Michelangelo, Mother Teresa, Leonardo Da Vinci, Thomas Jefferson and Albert Einstein.”

Det är väldigt svårt att låta bli att bli inspirerad, oavsett vad man tycker om bevingade ord i övrigt.


Inspiration, del IX – En riktigt bra bok I

16 maj, 2010

Jag hoppas att ni alla har haft nöjet att läsa ”Tisdagarna med Morrie” av Mitch Albom. Om inte så är det bara att gratulera till de fina timmarna av läsning ni har framför er.

Anledningen till att jag känner att jag återigen måste slå ett slag för de här cirka hundra träffsäkra sidorna är för att jag under den här terminen har läst den med mina elever på kursen Spanska steg 5.

Vi har inlett våra veckor med boksamtal på tisdagar (passande nog) och varenda tillfälle har utmynnat i fantastiska diskussioner om livet och döden och allt där emellan. På spanska! Det är inte den enklaste uppgiften att få 20 gymnasieungdomar att prata ivrigt och engagerat på sitt (för de allra flesta) tredje språk men med den här bokens hjälp har detta varit möjligt under många veckors tid.

Tack vare ”Tisdagarna med Morrie” (eller ”Martes con mi viejo profesor” som den heter på spanska) har eleverna inte bara utvecklat sin spanska utan även (enligt deras egen utsago) sitt sätt att ”tänka kring livets frågor” (även om den enligt en del av dem stundtals tenderar till att bli lite väl ”amerikansk” i sitt uttryck) . Det är stora ord från tonåringar. Men jag är böjd att hålla med dem – även jag lärde mig mycket, såväl språkligt som tankemässigt.

Jag har nog läst om Mitch och Morries tisdagsträffar fler gånger än vad som rent generellt kanske skulle anses vara hälsosamt, men varje gång jag läser den hittar jag ny inspiration. Under den här långa vintern var det extra välkommet att få avhandla den på nytt i sällskap med mina eminenta compañeros i klassen. För det är jag mycket tacksam.


Inspiration, del VIII – Den viktige

11 maj, 2010

Bilden ovan föreställer Anders Petersson, ordförande i JKS Basket. I Bredäng med omnejd är han en legend. Förra året tilldelades han av Stiftelsen Konung Gustaf V:s 90-årsfond ett välförtjänt stipendium för sina insatser. En utmärkelse som anses vara den främsta som ideella ungdomsledare i Sverige kan få. Helt rättvist.

Denne man är nämligen en av de viktigaste personerna i Sverige när man talar om vilka insatser som har gjorts och fortfarande görs för ungdomar. När ungdomsgårdarna stängdes ner en efter en såg Anders till att (ibland rent fysiskt) ta tag i de som riskerade att hamna snett på grund av att de inte hade någonstans att vara eller något vettigt att göra. Vi är många som vuxit upp i Skärholmstrakten och spelat basket i JKS som har Anders att tacka för mycket.

Anders har vigt sitt liv åt att få kids att inse att det är roligare att spela och coacha basket än att hänga i centrum och hamna i trubbel. Han såg till att ”Hallen” alltid var öppen, att alla alltid hade någonstans att vara och att alla kände sig välkomna. Han lärde oss vikten av eget ansvar, att arbeta i grupp, att ta hänsyn till andra och framför allt – att hålla ihop. Det finns ingen basketklubb i Sverige där medlemmarna kände/känner samma starka band sinsemellan.

Som jag förstår det fyller Anders 65 år nästa år. Han kommer aldrig pensionera sig. Eldsjälar kan inte det. Det är jag glad för.

Tack Anders.


Inspiration, del VII – Den engagerade

8 maj, 2010

Läste nyss en artikel i Fokus signerad Katarina Wennstam och blev påmind om hennes gränslösa engagemang för kvinnors utsatthet i samhället. Hon skriver om att det är viktigt att Ge våldet dess rätta namn och jag kan bara ta av mig hatten för hennes pricksäkerhet och hålla med.

Personer som Katarina behövs. Även fast jag stundtals mådde fysiskt illa, var tvungen att lägga ifrån mig boken emellanåt och kände ett smygande raseri när jag läste Smuts är det fortfarande nödvändigt att fortsätta diskussionen. Den får aldrig tystna för att vi inte längre orkar bry oss, känner oss uppgivna eller är själsligt trötta på medias rapportering om den ondska och det lidande som finns runtom oss.

Själv är jag moraltanternas moraltant i frågan – vilket jag på något konstigt vis är stolt över. Det vill säga – jag är stolt över att jag fortfarande har förmågan att uppröras och bli förbannad, att jag svär och spottar över vissa människors handlanden, att jag orkar engagera mig i diskussionen, att jag inte bara skakar på huvudet och byter kanal.

Detta ”moraltanteri” går stundtals ut över alla fantastiska män i min närhet som egentligen har nog med sina egna tvivelaktiga tankar kring sitt eget släkte. Dessa män som jag älskar högst av allt – min själsfrände, min pappa och min bror. De känner sig med all säkerhet ofta utsatta i sammanhanget när diskussionen uppstår, vilket jag har full förståelse för. Jag har en tendens att bli rätt hetsig i min argumentation…

Likväl måste diskussionen fortgå. Så länge vi bryr oss.


Inspiration, del VI – Den slagfärdige

6 maj, 2010

Ibland önskar jag att jag vore engelsktalande på heltid – då skulle jag svara såhär när någon frågar mig vad jag gör/tjänar.


Inspiration, del V – Den entusiasmerande

5 maj, 2010

Alan McMillion på Engelska Institutionen på Stockholms Universitet – det är en pedagog på riktigt, vilket uppmärksammades redan 2002.
Syntax och semantik – det låter kanske inte så kul i dina öron? Jag var benägen att hålla med dig – fram till hösten 2007 och våren 2008 då jag hade förmånen att ha Alan som lärare i Basic Language Analysis I och II.
Workshop efter workshop lyckades den lille mannen med det finurliga leendet få oss fågelholkar att rita upp ”grammar trees” och pricka in satsdel efter satsdel – och på samma gång faktiskt tycka att det var ROLIGT. Helt vansinnigt när man tänker på det.


Helt enkelt en väldigt beundransvärd man.