Inspiration, del XIV – Den genomtänkta

14 juni, 2010

Jag gillar verkligen Robyn. Har alltid gjort egentligen. Ja, till och med barnramselåtarna från 1995-1996. Men det sa jag aldrig högt. Det var lite ajabaja att gilla Robyn så pass mycket på den tiden – hon ingick ju ändå på något vis i bekantskapskretsen i något eller några led nedåt. Och ni vet ju hur det är att vara svensk, man kan ju inte visa sin uppskattning sådär hur som helst.

Hursomhelst. Det här är inget inlägg där jag tänker avhandla alla hennes plattor eller låtar – det bara slog mig idag när jag läste en intervju med henne i DN (av Georg Cederskog, tack för det!) att jag faktiskt gillar allt med henne. Dels musiken då, vilket många med mig också gör. Men jag gillar särskilt att hon är så genomtänkt i vad hon säger:

”För att känna sig älskad och sedd, behövd och förstådd, är den absolut starkaste drivkraften bakom alla människors liv. Och det mest klassiska sättet att beskriva den drivkraften genom popmusik är att tala om olycklig kärlek.”

Det är så enkelt. Och så rätt. Pretentiöst? Nej, det tycker jag inte.

”Men jag tror inte heller att det alltid är bra: Att kunna bejaka sin kvinnlighet utan att känna sig som ett offer är också något viktigt, som jag kanske har lättare för nu. Men med någon som Rihanna och alla unga tjejer som är i sådana situationer så är det så många variabler som folk aldrig får reda på.”

Hon har rätt. Det är definitivt viktigt. Och alla människor består av många variabler.

Det är inga direkt nya visdomsord hon kommer med, det är sant. Men de är icke desto mindre viktiga för det.

Georg Cederskog nämner Robyns framträdande under Nobel Peace Prize-galan i Oslo 2008 och menar att ”pratdelen” (ni vet)  i Be Mine! är: ”…en uppvisning hisnande nära pekoral och just därför så djärv, så effektiv.” (3,08 in i klippet nedan.)

Jag kan inte annat än hålla med. För övrigt är det ju en fantastisk låt.



Inspiration, del XIII – Den motiverande

10 juni, 2010

Dessa rader skrev min Abuela till mig efter att hon mottagit mitt första (något knackiga) brev på spanska adresserat till henne i Madrid.

Fritt översatt står det: ”Hej kära lilla barnbarn! Det gladde mig något oerhört att få nyheter från dig. Tack för att du har lärt dig mitt språk så att vi kan kommunicera. Det känns som att i och med detta har en dröm uppfyllts och det gör mig väldigt glad. Främst av allt vill jag gratulera dig till att du blivit antagen till Universitetet.”

I ungefär 20 år hade vi kommunicerat via att hon frågat mig ja/nej-frågor på spanska. Det var stort i hennes värld att det damp ner ett brev på hennes språk från hennes barnbarn. Lika stort är det för mig idag att läsa hennes gamla brev samtidigt som jag föreställer mig henne skrivandes (med versaler för att inget ska gå mig förbi) i sin gamla fåtölj på Avenida de la Albufera i Madrid.

Jag hann aldrig tacka henne ordentligt för detta oerhörda inspirationsbrev. Men vi hann tack och lov med att prata ganska mycket spanska de sista åren.

Som spansklärare är det här brevet det närmaste jag kommer religion när det handlar om att känna motivation inför att fortsätta utveckla mitt spanska uttryck. Jag önskar att alla som lär sig ett nytt språk någon gång kommer över en liknande inspirationskälla.

Gracias por todo María Carretero Panades (19170912-20090121) y descanse en paz.