Inspiration, del XXX – De teknologiska

17 januari, 2011

Förra veckan besökte jag (och ca 30 000 andra) BETT-mässan (British Educational Training and Technology) i London och fick möjlighet att via Apple närvara på givande och intressanta föreläsningar och seminarier samt ett väldigt inspirerande studiebesök på Bowes Primary School. Tanken med resan var att vidga vyerna kring IKT i undervisningen, ett av mina största intressen (ja, vi har ju redan konstaterat att jag är en nörd) så ni kan ju förstå hur ögonen lyste i dagarna tre.

Nu ligger alla mina elever risigt till (några av er läser ju den här bloggen, ni kan förbereda er på en termin full av IKT-relaterade uppgifter av varierande kvalitet, så går det när man är guinea pig).

Väl hemkommen nu fortsätter jag och Daniel operation ”Patricias hemsida” med allt vad det innebär i form av letande, planerande, strukturerande, länkinsamlande, författande och plåtande. Riktigt roligt att göra detta tillsammans. Vad sidan ska handla om? Den kommer att fungera som en studiehjälp i form av en länksamling för mina engelsk- och spanskelever och vara ett utrymme för att kunna boka mig för IKT-föreläsningar. Att bara jobba heltid är för fegisar, haha.

Det som fastnade på min näthinna från min vecka i London lyckades jag tack och lov dokumentera (med en ganska risig kamera dock, men håll till godo). På Bowes Primary School har eleverna tillgång till både MacBooks, iPods och iPads och dessa används som en naturlig del i undervisningen av 9-åringar – det värmer ett teknologiskt men framför allt pedagogiskt hjärta.

Annonser

Inspiration, del XXIX – De små sakerna

12 december, 2010

Imorse vaknade vi alla upp till ett annorlunda Sverige. Ett Sverige som inte längre anses vara en fristad dit ingen terror når. Julhandel och konsert lockade helt plötsligt inte längre och vi stannade hemma idag.

Nyhetsrapporteringen har gått varm här hemma hela dagen. Dock ett antal timmar för sent – de flesta uppgifter fanns på Flashback redan igårkväll, vilket även den twittrande Carl Bildt tog fasta på. Reinfeldt behagade ta till orda ungefär 18 timmar efter dådet (morgontrött, månne?). De äldre som intervjuas på nyheterna säger att de aldrig kunnat föreställa sig att något liknande skulle kunna hända i Stockholm. Dessvärre kan jag inte hålla med dem. Jag är bestört och orolig men inte förvånad. Det känns som att det var en tidsfråga.

Men istället för att grotta ned mig i oroliga tankar kring morgondagens tunnelbaneresa i rusningstrafik vill jag ägna kvällen åt lite gladare aktiviteter. Jag har just tittat igenom lite bilder som alltid får mig att le för att de påminner mig om att livet är rätt fint ändå.

 

Som den här – på en strand utmed Highway 1 i Kalifornien. Den här bilden illustrerar ordet ro för mig. Jag minns att just vid den här tidpunkten kändes resten av världen rätt avlägsen.

 

 

 

Eller den här – nygrillad majs i Big Sur, Kalifornien. (Ni som känner mig vet att jag har en viss fäbless för majs i alla dess former.)

 

 

 

 

En bild som alltid får mig att le – denna korvhatt som provades ut på Peggy Sue’s mitt i Mojaveöknen mellan Los Angeles och Las Vegas återfinns numera i svåger Joéls ägo.

 

 

 

 

 

 

I skymningen på en parkering längs Highway 1, vi går ut för att ”fånga ljuset” med D:s gamla Canon 5D Mark II. Resultatet blev kort och gott en illustration av känslan lycka.

 

 

 

Och så den sista för den här gången – en nästintill perfekt hjulning på 48:e våningen på Caesars Palace i Las Vegas. (I 39 graders feber, måste den något ringrostiga gymnasten få tillägga.)

 

Hoppas ni också har metoder för att pigga upp er när det både bokstavligen och bildligt talat är mörkt och kallt. Ta hand om er själva och varandra och kom ihåg livets små glädjeämnen.


Inspiration, del XXVIII – Den användbare

5 december, 2010

Ända sedan jag såg Apples video för iPad i våras har jag velat hålla den precis som på bilden. Tilläggas bör att det är väldigt sällan jag känner direkta habegär för ”värdsliga ting”. Men så var alltså fallet den gången.

Den därefter följande hypen kring den lilla maskinen har inte heller direkt bidragit till ett minskat intresse, det kan jag erkänna. Hursomhelst, när datum för den svenska releasen närmade sig så kände jag att det verkade mest rimligt i min (ekonomiska) situation att invänta de lägre priser som brukar infinna sig efter att nyhetens behag lagt sig. Så jag la band på mig och suktade vidare.

Men då hade jag inte räknat med den fantastiska människa jag delar lägenhet, vardag, framtidsdrömmar och liv med. Han registrerade mitt förundrade och något hänförda ansiktsuttryck den där vårmorgonen då vi vid frukostbordet ägnade ungefär åtta minuter åt informationsvideon. Han är också den som under ett halvårs tid övertygat både sig själv och mig om att den vore den ultimata manicken för mina (i-lands)behov. Nyss nämnda person var densamme som (till viss del sponsrad av en arbetsplats som tycker att ny teknik är viktigt) i torsdagskväll drog upp en Apple-påse ur väskan, sa ”God jul baby” och lämnade över vårdnaden om den efterlängtade prylen. Gissa om jag blev överraskad och fantastiskt glad?

Så nu har jag klivit in i ännu en värld av smarta appar och fiffiga lösningar. Till favoriterna hör bland annat TED, Penultimate, VLC och Bluefire ReaderBiblioteket blev helt plötsligt högvilt igen, att låna en bok tar ca tre sekunder och jag slipper glömma bort att lämna tillbaka den.

Jag som annars är en förespråkare av tejp (ja, jag vet, det är märkligt) inser nu att med lite kardborrband är användningsområdena nästintill obegränsade, vilket nedanstående video illustrerar.

Har ni några andra oumbärliga tips får ni gärna dela med er.

/iPat


Inspiration, del XXVII – Den morgonpigge

29 november, 2010

Förra veckan var jag med om ett trevligt inslag på den annars centrifugliknande tunnelbanefärden i tidig morgontimme.

Jag och käre Daniel sitter och försöker vakna till liv genom att ha en liten genomgång av dagen. Detta samtidigt som vi koncentrerar oss på att följsamt gunga med i (det gamla) tågets krängningar och ryck. De kör naturligtvis de gamla bullriga och skakiga tågen oftare när det blir lite kallare – spåren blir ju hala förstår ni och då fungerar inte riktigt de nya tågen som de ska.

Hursomhelst. I Liljeholmen kliver det på en man med sina två döttrar (utgår jag ifrån att det var), den ena (1-2 år) i barnvagnen och den andra (6-7 år) till fots. Här börjar det fina.

Vi sitter, halvt illamående av det gungande tåget, och försöker föra någon slags vettig konversation över gnisslande och raspande hjul mot räls. Men blir totalt brädade av deras dialog som inleds med dotterns ord:

– Pappa? Vad står det här? (Hon läser på varningsskylten ovanför dörrarna.)

Och sedan ljudar hon snyggt: – T-U-N-N-E-L-B-A-N-A. Tunn-el-ba-na. Tunnelbana!

– Vad duktig du är. Vad står det mer? (Dottern löser resten av chiffret. Pappan berömmer entusiastiskt.)

Redan nu har mitt språklärarhjärta, som ni säkert förstår, blivit lite varmare. Men det bästa återstår.

– Pappa, min fröken säger att jag är bra på att stava. Men hon sa att det finns något som heter stavelse? Vad är det?

Pappan slänger sig, beundransvärt nog, utan en sekunds tvekan in i en förklaring av hur man bildar stavelser.

– Jo, en stavelse berättar av hur många delar ett ord består av. Lyssna! STA-VEL-SE. (Tydlig och rytmisk röst illustrerar detta. Dotter ser inte helt övertygad ut. Han fortsätter då:) – Olika ord har olika många stavelser. Lyssna på tun-nel-ba-na, där har du fyra stavelser, hör du det? I varje stavelse måste det ingå en vokal, annars är det ingen stavelse…

Undertecknad smälter ju såklart och plötsligt känns inte tisdagsmorgonen lika grå längre. Jag tar av mig hatten för alla föräldrar som både KAN och ORKAR förklara sånt här i på morgonkvisten i Stockholms rusningstrafik.


Inspiration, del XXVI – De helgfirande

14 november, 2010

Perfekta helger – de finns faktiskt! Den här helgen var en sådan.

Att ha möjlighet att packa en bag med två ombyten och bege sig till Arlanda en fredageftermiddag för en helgtripp till Köpenhamn och Malmö är fint. Att både ha tid, ork, lust och råd att kunna åka ifrån vardagen är oftast en riktig inspirationsinjektion. Jag är glad över att vi kan det.

Den här helgen blev av tack vare en mycket genomtänkt 30-årspresent som, väldigt kort sagt, bestod av musik och mat. De
två M:en jag gillar allra mest. (Utöver staden som omnämns nedan och mamma såklart!)

Lägg till det härliga gårdshuset, kärlek, fina samtal, att få somna in till knastrandet av braskaminen, Möllans Ost, solsken, födelsedagsmiddag, två kära vänners förloving (!), Wii-bowling, promenad och egenpressad granatäppeljuice så förstår ni kanske vilken klockren helg det varit.

Musiken bestod av drömpopbandet Beach HouseVega i  Köpenhamn på fredagkvällen (magi)  och maten bestod av (even better than) hotellfrukost på  hemmaplan plus findukad  lax/risottolunch strösslad med kärlek och saffran. Mat-temat fortskred sedan med  födelsedagsmiddag bestående av fiskgryta, champagnesorbet och pepparkakscheesecake. Vad  säger man? Tack, tror  jag passar allra bäst.

Nu är jag redo för en vecka av filmdiskussioner, romanval, genomgångar av litterära analyser och läsjournaler, close readings, rättning av film reviews och spanska uppsatser, grammatikförklaringar, synonymanalyser, YouTube-klipp och samarbetövningar. Bring it on!


Inspiration, del XXV – Madrid

14 november, 2010

Madrid. Spaniens huvudstad. Europas näst högst belägna huvudstad. Staden som aldrig sover. Min och Daniels stad. Min pappas hemstad. Mitt andra hem.

Jag har så många fina minnen kopplade till den här staden. Ofta ler jag för mig själv av tanken på att jag har möjlighet att åka dit i princip när jag vill eftersom att pappa bor halva året där och halva året här (ett mycket vist beslut av en mycket vis man).

Här har jag tagit mina första stapplande steg på min färd mot det spanska språket. Här har jag förstått mig på en annan kultur och i och med det även lärt mig mer om min egen. Här har jag lärt mig kryssa fram i stora folkmassor (något som stockholmare för övrigt är urusla på). Här har jag gjort praktik och studiebesök under min utbildningstid. Här har jag dansat till långt in på småtimmarna och fått frågan ”Os vais ya?” (”Ska ni gå redan?”) när klockan varit fem på morgonen.

Här har jag ”räddat” en vildkattunge som nu är 20 år, heter Tiliqo, är rätt otrevlig och sjunger falska arior halva nätterna på vår terass. Här har jag promenerat hand i hand med min livskamrat i 45-gradig värme under siestan på Gran Vía (och närapå smält bort, jag är inte gjord för den typen av värme). Här har jag studsat av lycka på Plaza de Colón när Spanien vann fotbolls-VM sommaren 2010. Har har jag insett betydelsen av ett varmt klimat (på gott och ont). Här har jag på nära håll förstått vad det innebär att bli gammal.

Här har jag ätit några av de godaste middagarna, druckit några av de godaste drinkarna och haft några av mina bästa dagar/nätter hittills. Här har jag alltid kunnat varva ner eller upp, kunnat vara mig själv och kunnat hämta kraft och inspiration.

Min och Daniels kärlekshistoria började med att han kommenterade mina Madridbilder på Facebook.

Det bästa av allt är att mitt utforskande av staden i princip bara börjat – Madrid kommer att vara en stor del av mitt  liv resten av det och för det är jag oerhört glad och tacksam.

Så om du nu tänker boka om din Barcelonabiljett och vill ha lite mer detaljerade tips så har jag ett överflöd av dem.


Inspiration, del XXIV – En riktigt bra bok II

3 november, 2010

”När Döden berättar en historia måste du lyssna.” Ja, det måste du. Eller i det här fallet så bör du i alla fall.

Boktjuven (utgiven 2006), skriven av den nu 35-årige Markus Zusak, är en fantastisk bok på många sätt. Inte nog med att du får både skratta och gråta (älskar sådana böcker!), det faktum att berättelsen är ett mästerverk i sig, du får även historien serverad av något så ovanligt som den mörkaste av alla berättare – Döden.

”Tyskland 1939. Landet håller andan. Döden har aldrig haft mer att göra, och det är bara början. Nioåriga Liesel Memingers bor hos en fosterfamilj. Hennes föräldrar har tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror är död. Liesel är en boktjuv – hon stjäl från nazisternas bokbål, från borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att finna. Hon delar böckerna med sina grannar när de sitter i skyddsrummen under bombningarna och med den judiske man som gömmer sig i familjens källare. Detta är Liesels berättelse. Och berättelsen om dem som bodde på Himmel Straße när bomberna föll.”

Markus Zusak har sagt att han skulle vilja skriva någons favoritbok. Mission completed, säger jag.

Vidare säger jag precis som SVD:s David Anthin: ”Köp den, låna den eller stjäl den, men framförallt – LÄS DEN!”