Inspiration, del VIII – Den viktige

11 maj, 2010

Bilden ovan föreställer Anders Petersson, ordförande i JKS Basket. I Bredäng med omnejd är han en legend. Förra året tilldelades han av Stiftelsen Konung Gustaf V:s 90-årsfond ett välförtjänt stipendium för sina insatser. En utmärkelse som anses vara den främsta som ideella ungdomsledare i Sverige kan få. Helt rättvist.

Denne man är nämligen en av de viktigaste personerna i Sverige när man talar om vilka insatser som har gjorts och fortfarande görs för ungdomar. När ungdomsgårdarna stängdes ner en efter en såg Anders till att (ibland rent fysiskt) ta tag i de som riskerade att hamna snett på grund av att de inte hade någonstans att vara eller något vettigt att göra. Vi är många som vuxit upp i Skärholmstrakten och spelat basket i JKS som har Anders att tacka för mycket.

Anders har vigt sitt liv åt att få kids att inse att det är roligare att spela och coacha basket än att hänga i centrum och hamna i trubbel. Han såg till att ”Hallen” alltid var öppen, att alla alltid hade någonstans att vara och att alla kände sig välkomna. Han lärde oss vikten av eget ansvar, att arbeta i grupp, att ta hänsyn till andra och framför allt – att hålla ihop. Det finns ingen basketklubb i Sverige där medlemmarna kände/känner samma starka band sinsemellan.

Som jag förstår det fyller Anders 65 år nästa år. Han kommer aldrig pensionera sig. Eldsjälar kan inte det. Det är jag glad för.

Tack Anders.

Annonser

Inspiration, del VII – Den engagerade

8 maj, 2010

Läste nyss en artikel i Fokus signerad Katarina Wennstam och blev påmind om hennes gränslösa engagemang för kvinnors utsatthet i samhället. Hon skriver om att det är viktigt att Ge våldet dess rätta namn och jag kan bara ta av mig hatten för hennes pricksäkerhet och hålla med.

Personer som Katarina behövs. Även fast jag stundtals mådde fysiskt illa, var tvungen att lägga ifrån mig boken emellanåt och kände ett smygande raseri när jag läste Smuts är det fortfarande nödvändigt att fortsätta diskussionen. Den får aldrig tystna för att vi inte längre orkar bry oss, känner oss uppgivna eller är själsligt trötta på medias rapportering om den ondska och det lidande som finns runtom oss.

Själv är jag moraltanternas moraltant i frågan – vilket jag på något konstigt vis är stolt över. Det vill säga – jag är stolt över att jag fortfarande har förmågan att uppröras och bli förbannad, att jag svär och spottar över vissa människors handlanden, att jag orkar engagera mig i diskussionen, att jag inte bara skakar på huvudet och byter kanal.

Detta ”moraltanteri” går stundtals ut över alla fantastiska män i min närhet som egentligen har nog med sina egna tvivelaktiga tankar kring sitt eget släkte. Dessa män som jag älskar högst av allt – min själsfrände, min pappa och min bror. De känner sig med all säkerhet ofta utsatta i sammanhanget när diskussionen uppstår, vilket jag har full förståelse för. Jag har en tendens att bli rätt hetsig i min argumentation…

Likväl måste diskussionen fortgå. Så länge vi bryr oss.