Inspiration, del VII – Den engagerade

8 maj, 2010

Läste nyss en artikel i Fokus signerad Katarina Wennstam och blev påmind om hennes gränslösa engagemang för kvinnors utsatthet i samhället. Hon skriver om att det är viktigt att Ge våldet dess rätta namn och jag kan bara ta av mig hatten för hennes pricksäkerhet och hålla med.

Personer som Katarina behövs. Även fast jag stundtals mådde fysiskt illa, var tvungen att lägga ifrån mig boken emellanåt och kände ett smygande raseri när jag läste Smuts är det fortfarande nödvändigt att fortsätta diskussionen. Den får aldrig tystna för att vi inte längre orkar bry oss, känner oss uppgivna eller är själsligt trötta på medias rapportering om den ondska och det lidande som finns runtom oss.

Själv är jag moraltanternas moraltant i frågan – vilket jag på något konstigt vis är stolt över. Det vill säga – jag är stolt över att jag fortfarande har förmågan att uppröras och bli förbannad, att jag svär och spottar över vissa människors handlanden, att jag orkar engagera mig i diskussionen, att jag inte bara skakar på huvudet och byter kanal.

Detta ”moraltanteri” går stundtals ut över alla fantastiska män i min närhet som egentligen har nog med sina egna tvivelaktiga tankar kring sitt eget släkte. Dessa män som jag älskar högst av allt – min själsfrände, min pappa och min bror. De känner sig med all säkerhet ofta utsatta i sammanhanget när diskussionen uppstår, vilket jag har full förståelse för. Jag har en tendens att bli rätt hetsig i min argumentation…

Likväl måste diskussionen fortgå. Så länge vi bryr oss.

Annonser