Inspiration, del XXXV – Den skrattframkallande

27 februari, 2011

Jag som många andra älskar att skratta. Ibland gör jag det så att jag får ont i magen och tårarna sprutar.

Senast var det åt Anders Jansson som Mike Higgins i Tillämpad svenska för nybörjare i Hipp Hipp. Det är svårslaget roligt.

Tajmingen, uttalet, frisyren, idén men framför allt – minspelet. Det är bara att kapitulera – jag skrattar lika mycket varje gång jag ser det. Idag började jag till och med skratta bara genom att tänka på det.

Det är det här klippet jag tänker på.

Tror jag måste rama in den här bilden och sätta upp på en väl vald plats hemma – det kommer göra mig glad.


Inspiration, del XXVII – Den morgonpigge

29 november, 2010

Förra veckan var jag med om ett trevligt inslag på den annars centrifugliknande tunnelbanefärden i tidig morgontimme.

Jag och käre Daniel sitter och försöker vakna till liv genom att ha en liten genomgång av dagen. Detta samtidigt som vi koncentrerar oss på att följsamt gunga med i (det gamla) tågets krängningar och ryck. De kör naturligtvis de gamla bullriga och skakiga tågen oftare när det blir lite kallare – spåren blir ju hala förstår ni och då fungerar inte riktigt de nya tågen som de ska.

Hursomhelst. I Liljeholmen kliver det på en man med sina två döttrar (utgår jag ifrån att det var), den ena (1-2 år) i barnvagnen och den andra (6-7 år) till fots. Här börjar det fina.

Vi sitter, halvt illamående av det gungande tåget, och försöker föra någon slags vettig konversation över gnisslande och raspande hjul mot räls. Men blir totalt brädade av deras dialog som inleds med dotterns ord:

– Pappa? Vad står det här? (Hon läser på varningsskylten ovanför dörrarna.)

Och sedan ljudar hon snyggt: – T-U-N-N-E-L-B-A-N-A. Tunn-el-ba-na. Tunnelbana!

– Vad duktig du är. Vad står det mer? (Dottern löser resten av chiffret. Pappan berömmer entusiastiskt.)

Redan nu har mitt språklärarhjärta, som ni säkert förstår, blivit lite varmare. Men det bästa återstår.

– Pappa, min fröken säger att jag är bra på att stava. Men hon sa att det finns något som heter stavelse? Vad är det?

Pappan slänger sig, beundransvärt nog, utan en sekunds tvekan in i en förklaring av hur man bildar stavelser.

– Jo, en stavelse berättar av hur många delar ett ord består av. Lyssna! STA-VEL-SE. (Tydlig och rytmisk röst illustrerar detta. Dotter ser inte helt övertygad ut. Han fortsätter då:) – Olika ord har olika många stavelser. Lyssna på tun-nel-ba-na, där har du fyra stavelser, hör du det? I varje stavelse måste det ingå en vokal, annars är det ingen stavelse…

Undertecknad smälter ju såklart och plötsligt känns inte tisdagsmorgonen lika grå längre. Jag tar av mig hatten för alla föräldrar som både KAN och ORKAR förklara sånt här i på morgonkvisten i Stockholms rusningstrafik.


Inspiration, del XIII – Den motiverande

10 juni, 2010

Dessa rader skrev min Abuela till mig efter att hon mottagit mitt första (något knackiga) brev på spanska adresserat till henne i Madrid.

Fritt översatt står det: ”Hej kära lilla barnbarn! Det gladde mig något oerhört att få nyheter från dig. Tack för att du har lärt dig mitt språk så att vi kan kommunicera. Det känns som att i och med detta har en dröm uppfyllts och det gör mig väldigt glad. Främst av allt vill jag gratulera dig till att du blivit antagen till Universitetet.”

I ungefär 20 år hade vi kommunicerat via att hon frågat mig ja/nej-frågor på spanska. Det var stort i hennes värld att det damp ner ett brev på hennes språk från hennes barnbarn. Lika stort är det för mig idag att läsa hennes gamla brev samtidigt som jag föreställer mig henne skrivandes (med versaler för att inget ska gå mig förbi) i sin gamla fåtölj på Avenida de la Albufera i Madrid.

Jag hann aldrig tacka henne ordentligt för detta oerhörda inspirationsbrev. Men vi hann tack och lov med att prata ganska mycket spanska de sista åren.

Som spansklärare är det här brevet det närmaste jag kommer religion när det handlar om att känna motivation inför att fortsätta utveckla mitt spanska uttryck. Jag önskar att alla som lär sig ett nytt språk någon gång kommer över en liknande inspirationskälla.

Gracias por todo María Carretero Panades (19170912-20090121) y descanse en paz.


Inspiration, del VII – Den engagerade

8 maj, 2010

Läste nyss en artikel i Fokus signerad Katarina Wennstam och blev påmind om hennes gränslösa engagemang för kvinnors utsatthet i samhället. Hon skriver om att det är viktigt att Ge våldet dess rätta namn och jag kan bara ta av mig hatten för hennes pricksäkerhet och hålla med.

Personer som Katarina behövs. Även fast jag stundtals mådde fysiskt illa, var tvungen att lägga ifrån mig boken emellanåt och kände ett smygande raseri när jag läste Smuts är det fortfarande nödvändigt att fortsätta diskussionen. Den får aldrig tystna för att vi inte längre orkar bry oss, känner oss uppgivna eller är själsligt trötta på medias rapportering om den ondska och det lidande som finns runtom oss.

Själv är jag moraltanternas moraltant i frågan – vilket jag på något konstigt vis är stolt över. Det vill säga – jag är stolt över att jag fortfarande har förmågan att uppröras och bli förbannad, att jag svär och spottar över vissa människors handlanden, att jag orkar engagera mig i diskussionen, att jag inte bara skakar på huvudet och byter kanal.

Detta ”moraltanteri” går stundtals ut över alla fantastiska män i min närhet som egentligen har nog med sina egna tvivelaktiga tankar kring sitt eget släkte. Dessa män som jag älskar högst av allt – min själsfrände, min pappa och min bror. De känner sig med all säkerhet ofta utsatta i sammanhanget när diskussionen uppstår, vilket jag har full förståelse för. Jag har en tendens att bli rätt hetsig i min argumentation…

Likväl måste diskussionen fortgå. Så länge vi bryr oss.


Inspiration, del V – Den entusiasmerande

5 maj, 2010

Alan McMillion på Engelska Institutionen på Stockholms Universitet – det är en pedagog på riktigt, vilket uppmärksammades redan 2002.
Syntax och semantik – det låter kanske inte så kul i dina öron? Jag var benägen att hålla med dig – fram till hösten 2007 och våren 2008 då jag hade förmånen att ha Alan som lärare i Basic Language Analysis I och II.
Workshop efter workshop lyckades den lille mannen med det finurliga leendet få oss fågelholkar att rita upp ”grammar trees” och pricka in satsdel efter satsdel – och på samma gång faktiskt tycka att det var ROLIGT. Helt vansinnigt när man tänker på det.


Helt enkelt en väldigt beundransvärd man.


Inspiration, del IV – Den språkvårdande

5 maj, 2010

Gillar verkligen att det finns personer som Catharina Grünbaum som håller ordning på saker och ting. Som den språknörd jag är (visserligen på amatörnivå jämfört med nyss nämnda hedersdoktor) så finner jag stor glädje i både hennes upplysande blogginlägg och böcker som håller mig både sysselsatt och uppdaterad.

Detta kan kanske ha att göra med att jag vissa dagar ägnar flertalet timmar åt att försöka förklara för 16-åringar vad konjunktiv är och hur det används.

Hon lämnar för övrigt regelbundet sina briljanta bidrag (Catharinas Ord)i en av mina favorittidningar, en fantastiskt bra tidning för oss som gillar att ha rätt. Pröva du med!